Numeriska värden till historiska jordskalv

Med hjälp av intensiteter och det makroseismiska området är det möjligt att approximativt beräkna karakteristiska parametrar för ett historiskt jordskalv. Dessa innehåller plats (epicentrums läge), härdens (hypocentrums) djup under jordytan och magnitud. Dock behövs också härdtiden, som fastslår vilka platser som tillhör samma jordskalv. Informationen som ursprungligt var skriftlig bearbetas till numerisk form.

I princip är det redigt att uttrycka härdtid siffermässigt. Dock kan härdtiden till ett historiskt jordskalv vara osäker och bristfällig; kanske vet man endast att skalvet inträffade ett visst år under vintern. Utan närmare information om timmen och minuten är det omöjligt att göra skillnad mellan huvudskalvet och efterskalven.

Epicentrums läge ges som latitud och longitud i kataloger. Det bygger ofta på slutsatserna från det omfattade området. De starkaste skalveffekterna, dvs. de största intensiteterna, brukar förekomma i närheten av epicentrumet, men det stämmer inte alltid. Det finns vissa fall där makroseismiskt och instrumentellt bestämda epicentra inte överensstämmer. Till exempel ett jordskalv som inträffar under havet känns vanligen starkast vid kusten.

Det finns relationer om sambandet mellan maximal intensitet, genomsnittliga radien hos det makroseismiska området och hypocentrums djup. Om det finns gott om observationer, fås en approximativ uppfattning om härdpunktens djup. Små mängder av iakttagelser räcker inte till att avgöra det. Ofta måste man nöja sig med att endast beräkna plats och magnitud för ett historiskt jordskalv.

Magnituden unik för varje jordskalv

Man ordnar jordskalv i storleksordning med hjälp av magnitud (symbol M). Ett jordskalv med magnitud 2,6 är lindrigt, M = 5,9 mellanstort och M = 7,8 stort. Gigantiska jordbävningar med magnitud över 9 inträffar tämligen sällan i världen. Magnitud är en för varje jordskalv karakteristisk storlek som tar hänsyn till den utlösta energin.

Amerikanen Charles Richter var den förste som införde magnitudbegreppet inom seismologin. Magnitudskalan baserad på hans arbete på 1930-talet används vida omkring i världen. Många kommer väl ihåg att nyheterna och dagspressen brukade uttrycka en jordbävnings styrka som magnitud på richterskalan. Vanan håller dock på att försvinna, för det finns mer exakta magnitudskalor i bruk nuförtiden.

För att beräkna magnitud behövs minst en seismograf som registrerat markens rörelser. Hur ska man då bestämma magnitud för historiska jordskalv som inträffade före instrumentell tid?

Seismologerna utnyttjar sambandet mellan magnitud och det makroseismiska området (symbol A). Mer exakt är magnitud och logaritmen av det makroseismiska området av samma storleksordning, M ≈ log A. Man kan bearbeta en relation mellan dem med hjälp av så många magnitud-områdespar som möjligt. Det makroseismiska området behövs alltså för nutida jordskalv som har en instrumentellt bestämd magnitud. Relationen används för att bestämma magnituden till historiska jordskalv med endast det påverkade områdets yta.

Relationen om sambandet mellan magnituden och logaritmen av det makroseismiska området varierar regionalt. I Fennoskandien känns ett jordskalv inom ett större område än till exempel ett jordskalv av samma styrka i England. Detta beror på att den utlösta seismiska energin avtar långsammare i Fennoskandien än i England.

Då man använder parametrar för historiska jordskalv, bör man hålla i minnet att precisionen inte alltid är stor.