Vad har historieskrivningen med seismologin att göra?

Studiet av jordbävningar utgör en väsentlig del av seismologin. Grundforskningen gäller jordbävningarnas förekomst på jorden i sin helhet och på begränsade områden. Man vill bestämma deras härdpunkt och styrka samt mellanrummen för jordbävningar av samma storlek. Jordbävningsfrekvenser tillhör seismicitet.

Instrument som mäter rörelser i marken (seismografer) installeras i världen sedan slutet av 1800-talet. Observationer kan fortfarande vara knapphändiga i de delar av jordklotet där jordbävningar sällan inträffar. I synnerhet är förekomsten av kraftiga jordbävningar ofta oklar, för större jordbävningar är överallt mera sällsynta än lindriga.

Då inga instrument existerat, måste studiet av seismicitet lita till icke-instrumentella observationer.
Makroseismologin utgör den del av icke-instrumentell seismologi som sysslar med jordskalvseffekterna på människor, byggnader, topografi, etc. Makroseismiska observationer är direkta observationer som gjorts av befolkningen eller experter i jordskalvsdistrikten.

Makroseismologin har ett tvåfaldigt uppdrag. För att insamla observationer kan frågeblanketter distribueras till allmänheten i distrikten genast efter skalvet och expeditioner skickas ut i händelse av större och skadande jordskalv. Detta tillhör samtida makroseismologin.

Den historiska makroseismologin utreder jordskalv med hjälp av texter som berättar om dessa. Olika skalvkonsekvenser har dokumenterats även i gångna tider. Den historiska undersökningens uppgift är att söka skriftliga källor om jordskalv i forntid och textkritiskt bearbeta väsentlig information ur diverse arkivfynd.

Icke-instrumentella iakttagelser om jordskalv omspänner tidsmässigt betydligt längre perioder. Uppfattningen om jordskalvsaktiviteten i något område förbättras då den korta instrumentella tidsperioden kompletteras med information om seismiska händelser i forntid. Det mer omfattande materialet kan innehålla information om sällsynta händelser som saknar motstycke i den moderna tiden.

På historieforskningens villkor

Man letar efter anteckningar om historiska jordskalv i olika slags arkiv och bibliotek. Skriftliga kunskapskällor kan vara krönikor och manuskript, lokalhistorier och hävdeböcker, bokföringar, dagböcker, korrespondenser, reseskildringar, tidningspress samt avhandlingar och frågeblanketter.

Man ger företräde åt originalhandlingar. Mest önskvärda är texter och hänvisningar som är samtida med jordskalvet. Kopior av dokument eller kopior av kopior kan förvanska ursprungliga iakttagelser. Uppgifter från ögonvittnen anses vara mera värdefulla än andrahandsinformation eller rena rykten.

Om något historiskt jordskalv aldrig skildrades skriftligt, texterna inte kvarstod fram till i dag eller forskare inte hittar dem, saknas fallet i jordskalvsstatistiken för evigt. Texterna kan också ge en bristfällig eller oklar bild om jordskalv i gångna tider.

Ju äldre tider det gäller, desto mer görs utredningen på historieforskningens villkor. Historieforskarna är vana vid att granska gamla dokument men saknar naturvetenskapliga kunskaper, medan naturvetare vanligtvis inte kan analysera händelser i ett forntida perspektiv. Det lönar sig att förena kompetensen från dessa yrkesgrupper.

Man bearbetar väsentlig information textkritiskt ur diverse arkivfynd. Seismologernas uppgift är att bestämma om det är fråga om ett naturligt jordskalv. Ibland innehåller också korta textsnuttar hänvisningar till flera olika naturföreteelser, och vad som egentligen hände är oklart.

Det gäller att bedöma hur användbara gamla dokument är vid studiet av jordskalv. Skrivandet riktades inte alltid på vetenskapliga ändamål utan dikterades främst av ekonomiska hänsyn. Riklig dokumentation följde ofta de jordbävningar som skadade den bebyggda miljön. Om lindriga jordskalv i Skandinavien meddelades det ofta att det inte uppstod nämnvärda skador.