Torneå – en skalvstad i botten av BottenvikenDen geografiska informationen om historiska jordskalv bereder tillfälle att granska alla de fall som kan förenas med en enstaka plats. De skalveffekter som upplevts där under något tidsintervall bildar dess seismiska historia. Den visar hur ofta jordskalv har rapporterats på platsen och hur starka effekter som förekommit. På bilden visas den seismiska historien för Torneå mellan 1730 och 1920. Strecklinjen påpekar åren 1757, 1858 och 1909 då jordskakning förnimms i staden, men enligt de bevarade uppgifterna förblir det oklart hur starka effekterna var. Det kan avgöras att jordskalvet den 14 juli 1765 inte alls förmärktes i Torneå, trots att det kändes på många orter vid Bottenvikens kustband. Den kontinuerliga linjen visar åren då jordskakning förnimms i staden och intensiteten (I), dvs. skalveffekternas styrka kan avgöras och uttryckas på en 12-gradig skala. En ganska vanlig intensitet har varit I = 4. Åren 1819, 1826, 1848, (den 15 juni) 1882 och 1902 förmärktes i staden jordskakning som fick husen och föremål att darra och fönstren att skallra. År 1780 tycks intensiteten ha varit I = 4-5. Ett intervall mellan två värden betyder osäkerhet: någon skada uppstod, men det är oklart hur allmänt det var. Under ett tidsintervall av nästan två sekler har skalveffekternas styrka i Torneå två gånger nått intensitet I = 6 vilket betyder lätt skadande jordskakning. Intensitet I = 6-7 den 23 juni 1882 är det allra största värdet bland informationen om historiska jordskalv i Finland. Det är dock oklart om jordskalvet gjorde stor skada. Det finns några hänvisningar till skador i skorstenar inom området. Förmodligen sprack åtminstone murar upp. Torneå magistrat beslöt att en extra brandbesiktning ska förrättas i staden med anledning av jordskalvet. Ett jordskalv gjorde åter omak i Torneå tämligen snart, den 5 november 1898. Liksom sexton år tidigare beslöt stadens magistrat att en extra brandbesiktning ska förrättas för att undersöka om jordskalvet förorsakat någon skada i eldstäderna. Erland Johansson, August Lehto och Karl Rönnbäck undersökte skorstenspiporna mellan den 21 och 23 november, vilket ledde till kostnader till ett värde av 42 mk för staden. Ungefär var tionde eldstad hade skadats så betydligt att magistraten fann det för gott att förbjuda användningen av eldstäderna innan de reparerats vid äventyr av böter på 20 mark. Efter jordskalvet förrättades extra brandbesiktningar också i Haparanda och Piteå vid Bottenvikens kust.
|
|
Invånarna i de gamla trästäderna bodde under ständig rädsla för att eldsvådor skulle bryta ut, vilket var helt förståeligt. Den täta bebyggelsen, de smala gatorna och takbeläggningen av näver, spån eller torv gjorde brandriskerna stora. Brandförordningarna var därför mycket stränga och straffen hårda för dem som var vårdslösa med elden. Tack vare detta framkom några uppgifter om skalveffekterna i Torneå. Jordskalv som iakttagits i Torneå inträffade på olika håll utanför staden. Den 10 april 1902 låg skalvcentret österut långt ifrån staden, den 27 november 1757 sannolikt västerut i Bottenviken. Jordskalv av olik styrka som inträffat i närheten av staden och större jordskalv på avstånd har förmärkts i staden.
|
|
Ett egendomligt sammanträffande präglar dagen. Den ryske kejsaren Alexander I var då på resa i Finlands autonomiska storfurstendöme. Etapperna på resan var ett slags mediafall på sin tid, då rörelser av kejsaren med sin svit följdes noggrant i finska pressen. Kejsaren väntades i Torneå redan den 29 augusti, men han blev försenad. Innan kejsaren anlände på kvällskvisten den 31 augusti inträffade jordbävningen – på en och samma dag upplevde folket i Torneå effekterna av en väldigt sällsynt norsk jordbävning och början av det kejserliga besöket. |